Minst nådda folkgrupper – Kalmucker

Kalmuckerna härstammar från ett västmongoliskt folk som räknar sig som tibetan-buddhister. De flyttade till södra Ryssland på 1600-talet och kallades då för oiroter. Under många decennier försvarade de det ryska imperiets södra gräns mot turkar, eftersom de var ett känt krigarfolk vars förfäder spelade en stor roll under det mongolisk-tatariska imperiets storhetstid. Enligt ryska källor hade oiroternas insats en avgörande betydelse även för den ryska segern över karolinerna under slaget vid Poltava sommaren 1709.

Fram till 1770-talet bodde de norr om Volgadeltat vid Kaspiska havets angränsande områden. På grund av et­niskt förtryck under Katarina den storas tid bestämde sig dock oiroterna för att lämna Ryssland och genomföra ett exodus den 4/1 1771 och återvända tillbaka till områdena bakom Tien Shan-bergen i Kina, som deras förfäder ursprungligen härstammade ifrån.

Natten den 3–4/1 kom emeller­­tid en varm vind från söder som gjorde att isen på Volgafloden smälte så att oiroterna på den västra sidan om floden inte kunde förena sig med utvandrarna, utan blev kvar. ”Att bli kvar” heter på mongoliska ”chal´mak”, vilket gjorde att de kvarlämnade oiroterna började kallas för kalmucker – de kvarlämnade. Detta har gett namnet till Europas enda officiella, buddhistiska folkgrupp.

125 000 gav sig iväg och drygt hälften kom fram till Dzungariket i Xinjangprovinsen där det idag bor lite drygt 150 000 kring städerna Aksu och Korla, söder om Kazakstan. Antalet kalmucker i Ryssland är idag 177 000 och de har en egen autonom republik i Ryssland med eget parlament och en egen president.

Kalmuckien med sina 280 000 invånare har bara en handfull registrerade evangeliska församlingar. De använder ryska som gudstjänstspråk. Kalmuckerna räknas idag som en av Europas mest onådda folkgrupper. Precis som bland deras utvandrade släktingar i Kina är det svårt att hitta kyrkor som har regelbundna gudstjänster på deras språk.

Under de senaste åren har deras släktfolk i Mongoliet och det sibiriska Burjatien engagerat sig i förbön för kalmuckerna. Missionärer från Mongoliet och evangelisationsteam från Burjatien och södra Ryssland har gjort insatser i området, men på grund av de nya religionslagarna har missionärerna tvingats lämna landet.

En av Lutherska kyrkans första missionärer i Sverige, Cornelius Rahmn, arbetade i Kalmuckien som missionär under en kort period på 1820-talet. Han tog bland annat fram en svensk-kalmuckisk ordbok, som idag bevaras på universitetsbiblioteket i Lund, där han arbetade som professor efter att han återvänt från Kalmuckien.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Jesus4Eurasias tidning 2018

Lämna en kommentar